Det gör som mest ont när någon du älskar sårar dig. Det är för dem du är som mest sårbar inför, det är dem du har närmst ditt hjärta, så när dagen kommer då besvikelsen uppbådar sig framför dina ögon blir det alldeles svart. Hoppet för världen i symbios skingras av dimman från frosten och kylan tränger sig närmre och förgör dig inifrån.

Det förflutna är historia, nuet är en gåva och framtiden är en gåta. Men vad gör man när det förflutna gör för ont för att leva i nuet och att nuet gör för ont för att kunna tänka på framtiden?